Av Fanny Hedin
Argentina och Chile
Äventyret i Sydamerika påbörjades i Buenos Aires. Vi spenderade de första dagarna med att vandra omkring i den vackra staden, att titta på häftig arkitektur och att äta och dricka gott. Efter att ha bott på vandrarhemmet i några nätter utan att stöta på någon som pratade engelska, hörde vi en kväll två personer som pratade engelska med varandra. De var båda flytande i spanska och introducerade oss för sydamerikanska backpackers. Vi kunde bara kommunicera genom min knackiga spanska och kroppsspråk. Efter att vi varit ute och dansat en kväll spelade det dock ingen roll. Vi var alla som bästa vänner, som inte kunde prata samma språk.
Med buss till Argentinas städer
Ifrån Buenos Aires tog vi en 8h bussresa till staden Cordoba. Höjdpunkten här var att vi hoppade fallskärm. Det är en sådan häftig upplevelse, man känner sig så fri när man bara faller genom skyn. Efter det åkte vi vidare till Mendoza som är Argentinas största och mest kända vindistrikt. Självklart behövde vi göra en vintur. Vi cyklade till 6 vingårdar under en eftermiddag och fick möjligheten att testa på massa goda viner. Man är ju ingen professionell vinsmakare som bara smuttar på vinet. För oss gick inget till spillo. På vandrarhemmet i Mendoza träffade vi även på jättehärliga människor, alla sydamerikaner. Som vi umgicks med i ett flertal dagar. De lärde oss sydamerikanska kortspel och vi drack mycket Fernet och Cola. Det är tydligen en väldigt vanlig sak att dricka, helst i Argentina. Jag tyckte bara att det smakade medicin. Här träffade vi även ett par från Sao Paolo i Brasilien, som erbjöd att vi fick sova hos dom när vi kom till Brasilien. De sa även att Carnival i Rio bara var 1 månad bort. Vi gick självklart in och bokade boende med en gång, då detta var något vi helt missat.
Couchsurfing i Chile
Från Mendoza gick resan vidare till Chile. Vi spenderade några nätter i Santiago, Chiles huvudstad. Vi testade även på Couchsurfing för första gången här. Det innebär att man bor hos en person gratis, om de har sovutrymme att erbjuda resenärer. Vi bodde hos en jättetrevlig kille och han visade oss runt i Santiago. Detta gav oss möjligheten att uppleva de delar av staden som turister oftast inte vet om, vilket var jätteroligt. Vi åt på restauranger och gick på barer som endast lokalbefolkningen hängde på. Efter en trevlig vistelse i storstaden flög vi upp till de nordliga delarna av Chile – San Pedro de Atacama. Om vi inte hade bott med den här killen i Santiago hade vi tagit en 22h bussresa dit, men han hjälpte oss att köpa inhemska flygbiljetter som i slutändan kostade mindre än bussbiljetten! San Pedro de Atacama är en stad mitt i öknen. Husen är byggd av lera och de flesta restauranger och butiker ligger under marken (ner i källaren) på dessa lerhus. På dagen var det jättevarmt, medan på natten blev det närmare 0 gradigt. Från staden tog vi turer runt i öknen för att se den häftiga naturen. Det var en kille på en av våra turer som gjorde misstaget att ha på sig flipflops när vi skulle vandra igenom öknen. Han brände fötterna något rejält när det stekte på under dagen.
Efter vår vistelse i öknen var det dags att bege sig tillbaka in i de norra delarna av Argentina. En busstur som skulle ta 7-8h tog i slutändan 15h då bussen gick sönder precis vid gränsen mellan länderna. Det tog tid att få en ny buss utskickad för att ta oss vidare. Då denna gräns-korsningen är mitt ute i ingenstans, var det väldigt tur att jag hade en bra bok med mig som jag kunde sitta och läsa på bussen medan vi väntade. Väl tillbaka i Argentina hamnade vi i staden Salta, som är en väldigt charmig kolonialstad med matmarknader och stånd där man kan köpa allt från empanadas till frukter och juicer. Staden har även fantastisk natur, med berg och dalar som är hem för många olika landsbygdskulturer.
Stora länder med långa avstånd
Nästa stop var Puerto Iguazu som är en gränsstad mellan Argentina och Brasilien, det är även här man hittar Iguazu-fallen. Bussresan hit tog drygt 24 timmar. Men det är så det är att resa i Sydamerika, stora länder med långa avstånd. Staden i sig är väldigt liten och mysig, med regnskogskänsla, då det är väldigt grönt och fuktigt. Huvudattraktionen här var självklart vattenfallen. Vi spenderade två dagar med att vandra runt för att se dem alla. Första dagen på den Brasilianska sidan och andra på den Argentinska. Vattenfallen var helt magiska. Men även att bara vandra runt i naturen var en upplevelse. Där kunde man även stöta på alla möjliga sorters djur. När vi satt och fikade vid några bänkar var det en liten apa som kom och snodde mitt paket kakor. Jag fick sitta och titta på medans apan åt mina kakor på ett tak 10 meter ifrån mig. Sedan var det några myrslok/tvättbjörnsliknande djur som inte alls var rädda för besökarna. Dom klättrade upp på picknickborden när det satt massa människor runt omkring, för att komma åt maten. Jag har i senare skede behövt kolla upp vad detta var för typ av djur och dom heter Nasau.
Brasilien & Paraguay
Från Iguazu tog vi oss vidare in i Brasilien och till Sao Paolo, där vi faktiskt spenderade 4 nätter med det paret vi träffat i Mendoza. De var inneboende och hade 3 rumskamrater. Vi spenderade kommande dagar med dom. De visade oss den lokala sidan av Sao Paolo, som troligtvis inte många turister får uppleva. Sista kvällen i Sao Paolo var vi på en klubb med det här gänget och det blev rätt sent, även fast vi skulle ta bussen till Rio tidigt på morgonen efter. Min kompis som ansvarade för larmet hade råkat stänga av det, så att vi missade vår buss. Då det var första dagen av carnival var det väldigt svårt att få tag på nya bussbiljetter. Vi hade köpt dessa på busstationen och det går inte att boka online om man inte är från Brasilien, då de har ID-kort kopplade till deras bankkort, och det är information man måste ge vid online köp. Vi hade turen att vi bodde med Brasilianare, så de hjälpte oss köpa de två sista platserna på en buss som avgick ungefär 8h senare än den bussen vi egentligen skulle ha tagit.
Vi anlände till vårt vandrarhem i Rio de Janeiro runt 10 på kvällen. Han som jobbade i receptionen var jättetrevlig och parade ihop oss med ett gäng backpackers som även kommit under samma dag, som satt och drack några öl på vandrarhemmets uteplats. Vi spenderade i slutändan hela carnival med det här gänget – 5 dagar och 6 nätter. Carnival i Rio var verkligen en once in a lifetime experience! Dagarna spenderades på Copacabana eller Ipanema beach. Man låg där och hade det härligt, badade massvis och drack helt otroligt goda caiprinas (som för övrigt är en drink från Brasilien). Parader med tusentals människor som gick utklädda, dansandes efter paradvagnar kom förbi stränderna med jämna mellanrum. Då anslöt man sig till denna glada folksamling och bara lät sig föras med efter Rios gator. Solen lyste långt in på kvällen och vi kom oftast hem från dagarna på stranden runt 21-22 tiden. Då var det bara att äta något, svida om till kvällens utklädnad och bege sig ut på Rios gator igen. Jag fick mer än 1 lektion i hur man dansar salsa under mina kvällar på stan. Brasilianarna är vänliga och utåtriktade och när de såg oss stela västerlänningar dansa behövde de ingripa och lära oss hur det går till!
Efter en härlig vecka i Rio åkte jag och min kompis och två australiensare (som var en del av gruppen vi umgicks med i Rio) ut till ön Ihla Grande. Vi spenderade några nätter på denna paradis-ö, där vi hann med att utforska några av de många stränder som ön har, åka ut och dyka med massvis av olika fiskar och att vandra genom djungeln för att upptäcka de obebyggda delarna av ön. När vi vandrade genom djungeln var det en liten hund som helt plötsligt dök upp på stigen. Det var som att den visade oss vägen. Den gick framför oss i säkert 30 minuter och ibland försvann den runt krönet och vi trodde att den gått iväg, men när vi kom runt krönet stod den där och väntade in oss. Han eller hon blev vår guide runt i djungeln.
Paraguay
Från Ihla Grande gick resan mot Paraguay. Vi stötte inte på en enda person under de tre månader vi redan rest i Sydamerika, som varit i Paraguay. Vi valde mest att stanna till här för att vi inte skulle spendera allt för lång tid i Bolivia, där vi skulle flyga hem ifrån. I Paraguay besökte vi endast huvudstaden Asuncion. Även här gjorde vi Couchsurfing. Vi bodde i en enrumslägenhet hos en Paraguayansk kille, där jag och min kompis sov på en madrass på golvet. Vi bodde här i 5 nätter, med endast 1 takfläkt som gav svalka, i detta varma land. Nelson, som vår host hette, var väldigt snäll och bjöd med oss på barbecue -och poolpartyn som hans vänner anordnade. Vi blev även väldigt goda vänner med dem och spenderade nästan hela vistelsen med att hitta på olika grejer i en stor grupp. Vi var en kväll 7 personer som var ute och åt på en grillrestaurang där man får en hel grill placerad framför sig på bordet och man själv får hålla koll på köttet. På menyn kunde man välja denna grill för 2, 4, 6 och 8 personer. Jag och min vän trodde såklart att vi skulle beställa in en för 8 personer, men icke. Den för 4 personer var mer än nog för att mätta oss alla. Dom snålade inte med köttet! Efter middagen när vi åkte vidare för att hitta på annat roligt visade det sig att han som körde var ett stort fan av Veronica Maggio. Han satte på ´Jag Kommer´, och började sjunga på svenska för fulla muggar, utan att förstå vad han egentligen sjöng.
Bolivia
Resan mellan Paraguay och Bolivia, som skulle ta 24 timmar, tog i slutändan 50 timmar. Bussresan gick igenom Paraguays Chaco – en halvtorr region med mycket låg befolkningstäthet. Denna bussen mellan Asuncion och Santa Cruz i Bolivia avgår endast var 24e timme, då det är väldigt få som väljer att resa denna vägen pga. dåligt vägunderlag. Efter en skumpig natt med lite sömn körde bussen in på en hållplats. När vi gick ut såg vi att det rök ifrån motorn. Vi blev kvar där i ett flertal timmar, innan det verkade som att de fixat problemet och vi begav oss iväg igen. Efter ytterligare några timmar stannade vi igen. Denna gången fick de aldrig igång bussen igen. Vi stod på en gata mitt ute i ingenstans, med ingen trafik som passerade. När det gått flera timmar och det blev mörkt, började folk samla ved och gjorde upp en brasa på sidan av vägen, så att vi kunde se lite. Ingen pratade engelska på bussen förutom jag, min kompis och 4 äldre tyska män. Efter midnatt någon gång kom en av passagerarna fram till oss icke spansktalande och med en mixad spansk/engelska lyckades vi förstå att passagerarna lyckats anordna egen transport genom vänner och familj. Vi kunde följa med om vi betalade en slant. För mig och min vän var det inga problem, vi ville ta oss därifrån. Men tyskarna däremot var inte nöjda över detta, då de redan betalat för bussresan. De blev i slutändan kvarlämnade där mitt ute i ingenstans med endast de två busschaufförerna som sällskap, för att vänta in nästa buss om skulle komma förbi någon gång om 12-24 timmar. Det var helt plötsligt två minibussar som dök upp, och alla de andra passagerarna hoppade snabbt in. Vi såg att det var fullt i dem båda, så vi stod precis utanför dörren och försökte se söta ut med förhoppningarna att de skulle tränga in oss. Jag fick min kompis i knät under de kommande 5 timmarna, tills vi kom fram till den Bolivianska gränsen. Då det var mitt i natten fick vi banka på det lilla huset där gränspersonalen låg och sov. De stämplade våra pass och två nya minibussar kom för att köra oss vidare. Dessa minibussar släppte efter några timmar av oss i en liten stad någonstans i Bolivia. Vi fick alla sitta och vänta i någon timme innan två nya minibussar kom och hämtade upp oss. Denna gången tog vi oss hela vägen till busstationen i Santa Cruz. Väl framme vid busstationen så tänkte jag och min vän att vi direkt skulle ta oss till boendet, men de andra passagerarna drog med oss till bussföretagets kontor där de hjälpte oss få återbetalning för bussresan (vi fick tillbaka en del av pengarna, men inte allt). De tog oss verkligen under sina vingar och utan att vi kunde prata samma språk så hjälpte de oss ur en svår situation! En annan liten lustig grej med denna bussresa var att det inte fanns en toalett ombord, utan bussen stannade ibland för att vi skulle kunna utföra våra behov. Första gången vi stannade var det mitt ute på vischan, inte en toalett i sikte. Alla andra passagerare bara satte sig rätt upp och ner, 1-2 meter ifrån bussen och uträttade sina behov. Jag och min kompis, generad som man är som Skandinav, hittade en liten buske att kissa bakom.
I Santa Cruz bodde jag och min kompis på ett litet vandrarhem. En dag när vi stod och lagade mat i köket hörde jag någon säga mitt namn. Det visade sig vara en norsk tjej som jag spenderade 2-3 dagar med när jag tog mitt dykcertificat på Koh Tao i Thailand, över 1.5 år tidigare. Vi stötte alltså på varandra på detta lilla hostlet i Bolivias största stad. Hur liten är inte världen?
Från Santa Cruz gick resan vidare till Sucre. Vi spenderade en dag här och vandrade igenom den mysiga staden, gick på marknader och åt massa mat. Detta var ett snabbt stopp på vägen till Potosi där vi tog en tur till gruvorna. I början av denna turen fick vi deltagare tillsagt att det är sed att ta mig något till de som arbetar i gruvan. De sa att det är vanligast att ta med sig mat, sprit eller dynamit. Bara för att vi kunde, så köpte vi självklart dynamit. Även 90% alkohol. När vi kom in i gruvan berättade vår guide lite om dess historia och vi satt med arbetarna ett tag innan dom skulle bege sig ner i schakten igen. Vi skålade över en VÄLDIGT stark shot och vi gav dem dynamiten innan de glatt och nu varma i kroppen vandrade med sina vagnar i det mörka hålet.
Från Potosi gick bussen till den lilla staden Uyuni. Härifrån utgår turerna till Salar de Uyuni (saltöknen). Den lilla staden består nästan bara av olika researrangörer dit. Vi hade inte bokat en tur i förväg och det första vi gjorde när vi kom dit var att försöka hitta en bra researrangör med engelsktalande guide. Som tur var hade vi fått tips från vänner som redan gjort denna turen och vi valde därför bara mellan ett fåtal arrangörer. Under vår 3nätter/4dagars tur såg vi bla. saltöknen, geisrar, massa lamor/alpackor och flamingos och badade i en hot spring under stjärnorna. Vi var verkligen vid saltöknen under rätt tid. Det hade regnat några dagar innan så att vattnet ovanpå saltet skapade en reflektion, så allt speglades. Något att ta i beaktning vid denna turen är att man kan få höjdsjuka – detta kan hända vem som helst. Det var en tjej på vår tur som blev dålig redan första dagen. Hon hängde med under alla dagar, men låg mest i bilen och mådde dåligt.
Från Uyuni tog vi oss vidare till La Paz – den högst belägna huvudstaden i världen. På 3.600 meter ovanför havet kände man hur tungt det blev att andas när man vandrade i de många backar som utgör stadens gator. Mitt i ett fint torg i centrala La Paz hittar man det ökända San Pedro fängelset (läst två böcker om en svensk och en britt so suttit i detta fängelse efteråt). Det är en häftig realisation när man står där på det befolkade torget och ser de höga murarna som växer uppför himlen, att det är ett fängelse. Vi bodde på ett vandrarhem mitt i centrum och under 2016 sas detta vara det största party-vandrarhemmet i Sydamerika, och jag skulle säga att det levde upp till sitt rykte. Vi bodde på detta irländska vandrarhemmet under St Patrick´s Day och det blev en riktig fest med en parad under dagen och en stor fest hela natten.
Är du sugen att åka som backpacker till Sydamerika precis om Fanny? Då rekommenderar vi dig att kolla in våra reseförslag här:
https://www.winbergtravel.se/brasilien/backpacking/
https://www.winbergtravel.se/argentina/backpacking/
https://www.winbergtravel.se/chile/backpacking/
