Första gången jag satte min fot på Nya Zeelands södra ö var det som att landa i en annan värld. Luften var krispig, landskapet dramatiskt, och tystnaden nästan överväldigande. Det fanns en ärlighet i allt omkring mig, en känsla som är svår att förklara, en sådan känsla du enbart förstår när du upplever den.
Jag reste med en campervan, som sakta slingrade sig genom skogarna och dalarna. Mitt första stopp på sydön var Abel Tasman National Park, som ligger på nordvästra delen av ön. Den här platsen är känd för sina snäckvita stränder och kristallklara vatten, och det är verkligen lika magiskt som det låter. Att vandra längs kusten där är en upplevelse för alla sinnen – saltstänkta vindar från havet blandas med den tropiska fukten från skogen. Efter några timmars vandring nådde jag Anchorage, där en vattentaxi tog mig tillbaka till startpunkten. Ett perfekt sätt att avsluta dagen, med havsbrisen fortfarande i håret.
Längs västkusten – från tropiskt till alptoppar
Efter Abel Tasman fortsatte jag söderut längs västkusten. Landskapet förändrades dramatiskt: från tropisk värme till krispig bergsluft, från soliga stränder till bergstoppar. Det var som att resa genom olika årstider på bara några timmar. Jag bytte shorts mot långbyxor och städer mot byar.
Det är längs vägen som magin händer. Solnedgångarna här är något alldeles extra. Att stanna vid en utsiktsplats, se solen sjunka ner i horisonten och låta himlen explodera i pastellfärger – från rött och orange till rosa och violett – är en upplevelse som stannar kvar.
Och det finns så mycket att upptäcka: små vandringsleder, vattenfall med vatten från glaciärerna som beklär sydalperna och sjölejonkolonier som solar sig på klipporna. Det är som att naturen vill överraska dig vid varje sväng.
Fox Glacier och Franz Josef – små byar, stora äventyr
Halvvägs längs kusten kom jag till två små byar: Franz Josef och Fox Glacier. Franz Josef är en gruvby där guldet var den ekonomiska drivkraften ända fram tills turismen började att nå denna lilla bergsstad. Här kan den äventyrslystna vandra in i gamla gruvgångar som känns som en tidsresa – mörka, kalla och med en påminnelse om en annan tid.
Jag fortsatta söderut, på en väg som slingrade sig längs bergskanten, fram till den lilla byn Fox Glacier. Samhället består av två gator, huvudvägen som åker genom byn, samt vägen ner till kusten, och det är ungefär allt. Men det som gör Fox Glacier speciellt är självklart glaciären. Den sträcker sig hela vägen från Mt. Cook, Nya Zeelands högsta berg, och nästan ända ner till byn.
Jag föll direkt för platsens charm och bestämde mig för att stanna och jobba en säsong. Jag städade på ett motell och serverade på Matheson Café, en restaurang precis intill den spegelblanka sjön Matheson. Jag upptäckte snart att Fox Glacier är en av de blötaste platserna i Nya Zeeland, och det regnar under ungefär hälften av årets alla dagar. Men när det inte regnade så var det något väldigt magiskt över den här platsen. Sjön Matheson är omgiven av tät skog, och därför ofta så stilla att du kan se bergen och glaciären speglas i vattnet. Det är en syn som är svår att beskriva – nästan så att man inte kan urskilja vad som är upp och ner – och det är en syn som helt enkelt måste upplevas.
En oväntad födelsedagsupplevelse
En av de mest minnesvärda dagarna under min resa var på min födelsedag. Min chef överraskade mig med en heli-hike, en helikoptertur med efterföljande vandring uppe på glaciären. Han kom till mig på jobbet och uppmanade mig att springa, då min helikopter skulle lyfta från andra sidan byn om fem minuter. Vilken tur då att byn inte är mer än två gator lång! Väl framme vid helikopterplattan fick jag min utrustning och sedan flög vi iväg.
Efter att vi åkt runt en liten stund runt berget och vid foten av Mt. Cook så landar helikoptern. Känslan av att landa på isen var surrealistisk, och tillsammans med guiden vandrade vi sen runt på denna öken av is. Jag hade aldrig förstått varför folk ville betala för att gå på "lite is" – som svensk hade jag fått nog av snö och is redan som tonåring, skottandes garageuppfarter i minusgrader. Men det här var något helt annat. Glaciären är en egen värld, full av sprickor, grottor och skimrande isformationer. Jag tog en massa bilder under utflykten, men i all min lyrik och extas så glömde jag bort att spara dem. Det var kanske tur i oturen ändå, för mina minnen från den här dagen är så mycket starkare än bilderna någonsin kunde vara.
Fox Glacier – en magisk plats att säga farväl till dagen
Fox Glacier är inte bara glaciären och sjön. Det är också solnedgångarna. Jag vet inte vad det är som gör himlen här så levande, men färgerna är som eld över horisonten. Att stå där och se glaciären och bergen färgas röda och rosa var som att vara med om ett naturens eget konstverk.
Min resa genom Nya Zeelands sydö var inte bara en resa genom naturens underverk – det var en påminnelse om att världen fortfarande kan överraska oss. Det här är en plats som stannar kvar – länge efter att du lämnat den.
Vill du också uppleva Nya Zeelands storslagna natur? Hitta reseinspiration i alla våra reseförslag till Nya Zeeland här.
Jag reste med en campervan, som sakta slingrade sig genom skogarna och dalarna. Mitt första stopp på sydön var Abel Tasman National Park, som ligger på nordvästra delen av ön. Den här platsen är känd för sina snäckvita stränder och kristallklara vatten, och det är verkligen lika magiskt som det låter. Att vandra längs kusten där är en upplevelse för alla sinnen – saltstänkta vindar från havet blandas med den tropiska fukten från skogen. Efter några timmars vandring nådde jag Anchorage, där en vattentaxi tog mig tillbaka till startpunkten. Ett perfekt sätt att avsluta dagen, med havsbrisen fortfarande i håret.
Längs västkusten – från tropiskt till alptoppar
Efter Abel Tasman fortsatte jag söderut längs västkusten. Landskapet förändrades dramatiskt: från tropisk värme till krispig bergsluft, från soliga stränder till bergstoppar. Det var som att resa genom olika årstider på bara några timmar. Jag bytte shorts mot långbyxor och städer mot byar.
Det är längs vägen som magin händer. Solnedgångarna här är något alldeles extra. Att stanna vid en utsiktsplats, se solen sjunka ner i horisonten och låta himlen explodera i pastellfärger – från rött och orange till rosa och violett – är en upplevelse som stannar kvar.
Och det finns så mycket att upptäcka: små vandringsleder, vattenfall med vatten från glaciärerna som beklär sydalperna och sjölejonkolonier som solar sig på klipporna. Det är som att naturen vill överraska dig vid varje sväng.
Fox Glacier och Franz Josef – små byar, stora äventyr
Halvvägs längs kusten kom jag till två små byar: Franz Josef och Fox Glacier. Franz Josef är en gruvby där guldet var den ekonomiska drivkraften ända fram tills turismen började att nå denna lilla bergsstad. Här kan den äventyrslystna vandra in i gamla gruvgångar som känns som en tidsresa – mörka, kalla och med en påminnelse om en annan tid.
Jag fortsatta söderut, på en väg som slingrade sig längs bergskanten, fram till den lilla byn Fox Glacier. Samhället består av två gator, huvudvägen som åker genom byn, samt vägen ner till kusten, och det är ungefär allt. Men det som gör Fox Glacier speciellt är självklart glaciären. Den sträcker sig hela vägen från Mt. Cook, Nya Zeelands högsta berg, och nästan ända ner till byn.
Jag föll direkt för platsens charm och bestämde mig för att stanna och jobba en säsong. Jag städade på ett motell och serverade på Matheson Café, en restaurang precis intill den spegelblanka sjön Matheson. Jag upptäckte snart att Fox Glacier är en av de blötaste platserna i Nya Zeeland, och det regnar under ungefär hälften av årets alla dagar. Men när det inte regnade så var det något väldigt magiskt över den här platsen. Sjön Matheson är omgiven av tät skog, och därför ofta så stilla att du kan se bergen och glaciären speglas i vattnet. Det är en syn som är svår att beskriva – nästan så att man inte kan urskilja vad som är upp och ner – och det är en syn som helt enkelt måste upplevas.
En oväntad födelsedagsupplevelse
En av de mest minnesvärda dagarna under min resa var på min födelsedag. Min chef överraskade mig med en heli-hike, en helikoptertur med efterföljande vandring uppe på glaciären. Han kom till mig på jobbet och uppmanade mig att springa, då min helikopter skulle lyfta från andra sidan byn om fem minuter. Vilken tur då att byn inte är mer än två gator lång! Väl framme vid helikopterplattan fick jag min utrustning och sedan flög vi iväg.
Efter att vi åkt runt en liten stund runt berget och vid foten av Mt. Cook så landar helikoptern. Känslan av att landa på isen var surrealistisk, och tillsammans med guiden vandrade vi sen runt på denna öken av is. Jag hade aldrig förstått varför folk ville betala för att gå på "lite is" – som svensk hade jag fått nog av snö och is redan som tonåring, skottandes garageuppfarter i minusgrader. Men det här var något helt annat. Glaciären är en egen värld, full av sprickor, grottor och skimrande isformationer. Jag tog en massa bilder under utflykten, men i all min lyrik och extas så glömde jag bort att spara dem. Det var kanske tur i oturen ändå, för mina minnen från den här dagen är så mycket starkare än bilderna någonsin kunde vara.
Fox Glacier – en magisk plats att säga farväl till dagen
Fox Glacier är inte bara glaciären och sjön. Det är också solnedgångarna. Jag vet inte vad det är som gör himlen här så levande, men färgerna är som eld över horisonten. Att stå där och se glaciären och bergen färgas röda och rosa var som att vara med om ett naturens eget konstverk.
Min resa genom Nya Zeelands sydö var inte bara en resa genom naturens underverk – det var en påminnelse om att världen fortfarande kan överraska oss. Det här är en plats som stannar kvar – länge efter att du lämnat den.
Vill du också uppleva Nya Zeelands storslagna natur? Hitta reseinspiration i alla våra reseförslag till Nya Zeeland här.
