”Ska ni bara vara i Filippinerna? I två månader?” var det vanliga svaret från många när vi berättade om våra resplaner, efter att de flesta av våra vänner med egna barn drömskt hade suckat och sagt ”åh, det skulle vi gärna vilja göra”. Vi kunde själva inte riktigt förstå hur åtta veckor i Filippinerna kunde bli ”för länge” – vi hade trots allt läst oss till att landet består av över 7 000 öar! Så nog skulle det finnas att göra under två ljuvliga vintermånader ändå.
Till skillnad från många kollegor i resebranschen där det finns en längtan efter att ”bocka av” länder på den enorma världskartan, så drömmer jag och min sambo om att djupdyka i ett land, få lokala vänner, hitta vår favoritmaträtt, lära oss några hälsningsfraser och bli en del av den lokala kulturen för ett tag. Det är så vi alltid har rest, och det vi trivts bäst med. Sagt och gjort – när vi äntligen hade planerat in en lång ledighet – nio hela veckor – under vintern 24/25, så bestämde vi oss för att det var Filippinernas närmast oändliga övärld vi skulle utforska, tillsammans med våra två pojkar på fem och två år.
Bohol – Panglao
Vi flög till Cebu, som är den vanligaste flygplatsen att ankomma till för resenärer som vill utforska regionen Visayas, som många av Filippinernas mest välbesökta öar tillhör. Från flygplatsen åkte vi en knapp halvtimme till ett hotell i Cebu som fungerade som ett transithotell för många jetlaggade västerlänningar, som inte orkade börja semestern med en lång transfer efter en lång flygresa. Efter 18 timmars sömn för hela familjen och några timmar vid poolen gjorde vi oss redo för nästa etapp på resan, som förde oss till Cebus grannö Bohol, och närmare bestämt den lilla halvön Panglao. Panglao är en av de mest utvecklade och besökta destinationerna på Filippinerna, tack vare de fina stränderna och närheten till flera större flygplatser. Här finns – till skillnad från många andra platser på Filippinerna – massor av stora resorts med allt som den kräsna resenären kan önska sig.
På väg till Panglao fick vi vårt första möte med färjesystemet på Filippinerna, och den ökända ineffektiviteten som vi lärde oss att båda bemästra och nästan uppskatta under våra många, kommande veckorna. Där förstod vi exakt vad alla menar som säger att man måste ha tålamod för att resa på Filippinerna, och att allt tar tid. Inte mindre än fem olika köer senare, där vi skulle köpa biljetter, betala avgifter, checka in, gå genom säkerhetskontroller, lämna av bagage och gå på båten var vi iväg, två timmar efter att vi kommit till terminalen. Alla höll ihop bra, fram tills vi kom ombord på färjan som skulle ta två timmar, och vi insåg att vi varken kunde köpa mat eller faktiskt gå runt på färjan. Det var bara att inta våra platser på ett hårt plastsäte och hoppas att tiden skulle gå fort.
Restips 1: ha med MYCKET snacks, mat och dricka inför alla båtresor på Filippinerna – gärna också böcker, leksaker och filmer för uttråkade barn!
Framme på Bohol checkade vi in på en lyxig strandresort med en lång strand, massor med sittgrupper i sanden, underbart vatten, fina trädgårdar och härliga pooler. Här hade vi nu tre dagar helt utan agenda, tillsammans med resten av stora familjen som hade anlänt, där alla bara fick slappna av och umgås. Det var verkligen belöningen efter några långa resdagar!
Vi spenderade dagarna med att bada i pool och hav, åt massa gott, spelade spel, tränade och vilade. Resorten hade väldigt hög standard för att vara på Filippinerna, och lockade många lyxresenärer från Ryssland och Kina. Boendena på Panglao består i stor utsträckning av resorts i olika storlekar, men det finns också mindre, charmiga hotell och enklare boenden för dem med en lägre budget.
Dagarna på Panglao ägnades bland annat åt en örundtur bland vattenfall och risodlingar, båtturer till närliggande öar, dykkurser och utflykter till Alona Beach, som är det stora besöksmålet på halvön – en lång strandpromenad med mängder av barer, restauranger, souvenirbutiker och massagestudios. Panglao är en av de mest exploaterade platserna på Filippinerna, men ändå så långt ifrån ”turistigt” om man jämför med de populärare länderna i Sydostasien. En ”turistfälla” som Alona Beach kan fortfarande liknas vid en lugnare strand på Thailand, både i kommers och antal turister. På många av utflyktsmålen vi tog oss till var vi så gott som de enda turisterna.
Hotell: South Palm Beach Resort
Siquijor
Efter 10 dagar på Panglao reste vi vidare till grannön Siquijor där vi skulle spendera julhelgen. På den här ön, som är betydligt mindre välbesökt än Bohol, hade vi fått rekommenderat ett boende som var mer eller mindre den enda resorten på hela ön, och som vi också hade läst väldigt mycket bra om i olika resebloggar. Vi checkade därför in på mysiga Cocogrove Beach för en julvecka i lugna omgivningar, efter att ha vinkat av stora familjen som varit med på Bohol. Nu kändes det som om äventyret började på riktigt!
Cocogrove Beach är en enkel men väldigt mysig trestjärnigt resort precis vid havet. Här finns pooler, dykshop, gym, yogaklasser, underhållning och flera restauranger. Dessutom kan man både dyka och snorkla direkt ut från stranden då hotellet har sitt eget husrev. Hela familjen var minst sagt helnöjda med boendet!
Vår första utflykt var en klassisk örundtur med en guide som körde oss runt i sin bil. Här fick vi se fiskspa i det fria, vattenfall där vi svingade oss ner i vattnet från lianer, några fina kyrkor och lokala stränder. Siquijor är en av Filippinernas minsta öar med 100 000 invånare, och här råder en stilla och lugn stämning. Det finns några små städer, och annars finns här mest djungel, stränder och små byar här och där.
Vår andra utflykt gick till den lilla ön Apo Island, med cirka 1 000 invånare. Ön är känd för sin stora population med sköldpaddor, som vi fick se massor av medan vi snorklade runt. Alla som går iland får varsin guide som ingår i entréavgiften till marinparken, och de tog hand om oss och såg till att alla fick snorkla, höll koll på barnen och visade dem djurlivet, och pekade ut var vi kunde hitta sköldpaddor och häftiga korallrev. Genomgående på hela Filippinerna är den genuina och trevliga hjälpen från alla vi möter, och för en väldigt liten peng finns det alltid inofficiella guider som står redo att visa upp just sitt område för oss. På Apo Island spenderade vi julafton, en dag vi sent kommer glömma! Vi hade en härlig båttur dit och hem omgivna av delfiner som hoppade runt hotellets egen båt, åt en ljuvlig lunch på stranden till tonerna av Apo Islands egna ”orkester” och hann med att vandra runt i den lilla byn på den väldigt lokala, isolerade ön.
Hotell: Cocogrove Beach Resort
Palawan – Port Barton
Från Siquijor till Palawan tog resan ett drygt dygn, via två färjor, lång bilresa, övernattning i Cebu City, flygresa till Puerto Princessa på Palawan, och därifrån med bil till vår slutstation på Palawans nordvästra del. Den mysigaste lilla kuststaden mötte oss när vi tidigt på morgonen rullade in i Port Barton, efter några timmars körande på otroligt slingriga och dåliga vägar tvärs över Palawan. Den sista halvtimmen blev vägen bara skumpigare och mindre ju längre vi kom, för att sluta med en grus/lerväg de sista metrarna fram till hotellet. Det här är så långt från Bohol och Panglaos bekväma turistområden man kan komma, och vi älskade det!
På Port Bartons fantastiska strand ligger ett tiotal olika restauranger och barer som erbjuder avslappnat häng i solstolar, hängmattor och saccosäckar med härlig musik och goda drycker. Här går det också runt en del försäljare som erbjuder båtturer runt bland öarna, men som efter några dagar blev mer vänner än försäljare. Hela stämningen i Port Barton är otroligt familjär, alla känner varandra och vill hjälpa besökarna på bästa sätt. ”Tack för att ni kommer till Port Barton” hör man från nästan varenda lokalbo – och det känns verkligen genuint. Den här dolda lilla orten har än så länge väldigt få turister, men har absolut potential att bli en stor besöksort.
Restips 2: Besök Port Barton innan det blir exploaterat!
Medan stadens besökare befinner sig på restaurangerna på stranden, så håller de lokala sig på gatan bakom stranden. Här springer de lokala barnen omkring och leker, det finns ett litet ”centrum” bestående av bodar med kläder och mat där lokalbefolkningen handlar, alla vägar består av grus, och mopederna rullar flitigt förbi. Klientelet här är till stor del backpackers i olika åldrar, och vi var en av få barnfamiljer i området. Alla är otroligt nyfikna och gulliga mot oss och framförallt barnen, och vill gärna hjälpa oss på alla möjliga sätt.
Under vår tid här åkte vi på resans största äventyr, när vi spenderade tre dagar på en så kallad ’island camping’. Med vår egen besättning i form av en kapten och en styrman och vår egen båt, åkte vi runt mellan olika snorklingsställen, öar, byar och stränder i två hela dagar. Framåt eftermiddagen kom vi fram till ön där vi skulle sova, och där besättningen har slagit upp vårt tält, bäddat till oss och lagat mat. Vi sov i två tält på stranden, med bara ljudet av vågorna som bröt tystnaden. Första natten sov vi på en strand där en lokal familj bodde för att ta hand om området och välkomna besökare. Det var ett otroligt gulligt par med sju barn, och där de två yngsta pojkarna blev överlyckliga över vårt besök och lekte varenda vaken minut med våra barn. De lärde våra barn att svinga sig i träd, klättra, fånga krabbor och kasta kokosnötter. Här är naturen barnens lekplats, långt från skärmar och köpta leksaker. Vi kände oss nästan som om vi flyttade hem till den stora familjen för ett dygn, och det var ett sorgligt farväl till familjen som stod och vinkade av oss när vi dagen efter tuffade iväg i vår båt, efter att ha gett några högt älskade färgpennor till de minsta barnen.
Under de här dagarna besökte vi även ett mangroveområde, där en liten by med kanske tio hus låg. Här blev vi otroligt fint bemötta av byns invånare, som alla ville prata med oss, spela boll med barnen och visa upp byns kyrka. Byns pastor kom och bjöd in oss till det stundande nyårsfirande i kyrkan, och som tack för det fina bemötandet gav min man sin kikare till pastorn, och han blev nästan rörd till tårar för presenten. Han hade aldrig använt en kikare förr och vi alla skrattade gott när han skulle förstå hur man använde den och vilket håll man skulle hålla den på. Det här korta lilla besöket gav oss verkligen ett fint och bestående minne, och visade återigen hur otroligt välkomnande och varma människor alla filippiner är.
Den sista morgonen packade vi ihop våra saker tidigt och åkte tillbaka till Port Barton igen. Det var en minst sagt primitiv camping vi hade varit på, och att få luftkonditionering, en dusch, rena och torra kläder och en säng var väldigt skönt för oss allihop. Vi sov gott och länge hemma på hotellet den natten. Barnen var så duktiga hela tiden, och vi var verkligen imponerade över hur lätt de tog sig an tältning, enkel mat, sand överallt, myggbett, varma nätter och diverse insekter som fanns runtom oss.
Hotell: Summer Homes och öcamping
Är du nyfiken på mer Filippinerna-inspiration? Läs fortsättningen på Elins öluff här, som går till El Nido, Boracay, Bantayan, samt Loboc River och Anda på Bohol.
Vill du också öluffa på Filippinerna – som backpacker, på egen hand eller tillsammans med familjen? Se alla våra reseförslag här och få inspiration till din resa.
Till skillnad från många kollegor i resebranschen där det finns en längtan efter att ”bocka av” länder på den enorma världskartan, så drömmer jag och min sambo om att djupdyka i ett land, få lokala vänner, hitta vår favoritmaträtt, lära oss några hälsningsfraser och bli en del av den lokala kulturen för ett tag. Det är så vi alltid har rest, och det vi trivts bäst med. Sagt och gjort – när vi äntligen hade planerat in en lång ledighet – nio hela veckor – under vintern 24/25, så bestämde vi oss för att det var Filippinernas närmast oändliga övärld vi skulle utforska, tillsammans med våra två pojkar på fem och två år.
Bohol – Panglao
Vi flög till Cebu, som är den vanligaste flygplatsen att ankomma till för resenärer som vill utforska regionen Visayas, som många av Filippinernas mest välbesökta öar tillhör. Från flygplatsen åkte vi en knapp halvtimme till ett hotell i Cebu som fungerade som ett transithotell för många jetlaggade västerlänningar, som inte orkade börja semestern med en lång transfer efter en lång flygresa. Efter 18 timmars sömn för hela familjen och några timmar vid poolen gjorde vi oss redo för nästa etapp på resan, som förde oss till Cebus grannö Bohol, och närmare bestämt den lilla halvön Panglao. Panglao är en av de mest utvecklade och besökta destinationerna på Filippinerna, tack vare de fina stränderna och närheten till flera större flygplatser. Här finns – till skillnad från många andra platser på Filippinerna – massor av stora resorts med allt som den kräsna resenären kan önska sig.
På väg till Panglao fick vi vårt första möte med färjesystemet på Filippinerna, och den ökända ineffektiviteten som vi lärde oss att båda bemästra och nästan uppskatta under våra många, kommande veckorna. Där förstod vi exakt vad alla menar som säger att man måste ha tålamod för att resa på Filippinerna, och att allt tar tid. Inte mindre än fem olika köer senare, där vi skulle köpa biljetter, betala avgifter, checka in, gå genom säkerhetskontroller, lämna av bagage och gå på båten var vi iväg, två timmar efter att vi kommit till terminalen. Alla höll ihop bra, fram tills vi kom ombord på färjan som skulle ta två timmar, och vi insåg att vi varken kunde köpa mat eller faktiskt gå runt på färjan. Det var bara att inta våra platser på ett hårt plastsäte och hoppas att tiden skulle gå fort.
Restips 1: ha med MYCKET snacks, mat och dricka inför alla båtresor på Filippinerna – gärna också böcker, leksaker och filmer för uttråkade barn!
Framme på Bohol checkade vi in på en lyxig strandresort med en lång strand, massor med sittgrupper i sanden, underbart vatten, fina trädgårdar och härliga pooler. Här hade vi nu tre dagar helt utan agenda, tillsammans med resten av stora familjen som hade anlänt, där alla bara fick slappna av och umgås. Det var verkligen belöningen efter några långa resdagar!
Vi spenderade dagarna med att bada i pool och hav, åt massa gott, spelade spel, tränade och vilade. Resorten hade väldigt hög standard för att vara på Filippinerna, och lockade många lyxresenärer från Ryssland och Kina. Boendena på Panglao består i stor utsträckning av resorts i olika storlekar, men det finns också mindre, charmiga hotell och enklare boenden för dem med en lägre budget.
Dagarna på Panglao ägnades bland annat åt en örundtur bland vattenfall och risodlingar, båtturer till närliggande öar, dykkurser och utflykter till Alona Beach, som är det stora besöksmålet på halvön – en lång strandpromenad med mängder av barer, restauranger, souvenirbutiker och massagestudios. Panglao är en av de mest exploaterade platserna på Filippinerna, men ändå så långt ifrån ”turistigt” om man jämför med de populärare länderna i Sydostasien. En ”turistfälla” som Alona Beach kan fortfarande liknas vid en lugnare strand på Thailand, både i kommers och antal turister. På många av utflyktsmålen vi tog oss till var vi så gott som de enda turisterna.
Hotell: South Palm Beach Resort
Siquijor
Efter 10 dagar på Panglao reste vi vidare till grannön Siquijor där vi skulle spendera julhelgen. På den här ön, som är betydligt mindre välbesökt än Bohol, hade vi fått rekommenderat ett boende som var mer eller mindre den enda resorten på hela ön, och som vi också hade läst väldigt mycket bra om i olika resebloggar. Vi checkade därför in på mysiga Cocogrove Beach för en julvecka i lugna omgivningar, efter att ha vinkat av stora familjen som varit med på Bohol. Nu kändes det som om äventyret började på riktigt!
Cocogrove Beach är en enkel men väldigt mysig trestjärnigt resort precis vid havet. Här finns pooler, dykshop, gym, yogaklasser, underhållning och flera restauranger. Dessutom kan man både dyka och snorkla direkt ut från stranden då hotellet har sitt eget husrev. Hela familjen var minst sagt helnöjda med boendet!
Vår första utflykt var en klassisk örundtur med en guide som körde oss runt i sin bil. Här fick vi se fiskspa i det fria, vattenfall där vi svingade oss ner i vattnet från lianer, några fina kyrkor och lokala stränder. Siquijor är en av Filippinernas minsta öar med 100 000 invånare, och här råder en stilla och lugn stämning. Det finns några små städer, och annars finns här mest djungel, stränder och små byar här och där.
Vår andra utflykt gick till den lilla ön Apo Island, med cirka 1 000 invånare. Ön är känd för sin stora population med sköldpaddor, som vi fick se massor av medan vi snorklade runt. Alla som går iland får varsin guide som ingår i entréavgiften till marinparken, och de tog hand om oss och såg till att alla fick snorkla, höll koll på barnen och visade dem djurlivet, och pekade ut var vi kunde hitta sköldpaddor och häftiga korallrev. Genomgående på hela Filippinerna är den genuina och trevliga hjälpen från alla vi möter, och för en väldigt liten peng finns det alltid inofficiella guider som står redo att visa upp just sitt område för oss. På Apo Island spenderade vi julafton, en dag vi sent kommer glömma! Vi hade en härlig båttur dit och hem omgivna av delfiner som hoppade runt hotellets egen båt, åt en ljuvlig lunch på stranden till tonerna av Apo Islands egna ”orkester” och hann med att vandra runt i den lilla byn på den väldigt lokala, isolerade ön.
Hotell: Cocogrove Beach Resort
Palawan – Port Barton
Från Siquijor till Palawan tog resan ett drygt dygn, via två färjor, lång bilresa, övernattning i Cebu City, flygresa till Puerto Princessa på Palawan, och därifrån med bil till vår slutstation på Palawans nordvästra del. Den mysigaste lilla kuststaden mötte oss när vi tidigt på morgonen rullade in i Port Barton, efter några timmars körande på otroligt slingriga och dåliga vägar tvärs över Palawan. Den sista halvtimmen blev vägen bara skumpigare och mindre ju längre vi kom, för att sluta med en grus/lerväg de sista metrarna fram till hotellet. Det här är så långt från Bohol och Panglaos bekväma turistområden man kan komma, och vi älskade det!
På Port Bartons fantastiska strand ligger ett tiotal olika restauranger och barer som erbjuder avslappnat häng i solstolar, hängmattor och saccosäckar med härlig musik och goda drycker. Här går det också runt en del försäljare som erbjuder båtturer runt bland öarna, men som efter några dagar blev mer vänner än försäljare. Hela stämningen i Port Barton är otroligt familjär, alla känner varandra och vill hjälpa besökarna på bästa sätt. ”Tack för att ni kommer till Port Barton” hör man från nästan varenda lokalbo – och det känns verkligen genuint. Den här dolda lilla orten har än så länge väldigt få turister, men har absolut potential att bli en stor besöksort.
Restips 2: Besök Port Barton innan det blir exploaterat!
Medan stadens besökare befinner sig på restaurangerna på stranden, så håller de lokala sig på gatan bakom stranden. Här springer de lokala barnen omkring och leker, det finns ett litet ”centrum” bestående av bodar med kläder och mat där lokalbefolkningen handlar, alla vägar består av grus, och mopederna rullar flitigt förbi. Klientelet här är till stor del backpackers i olika åldrar, och vi var en av få barnfamiljer i området. Alla är otroligt nyfikna och gulliga mot oss och framförallt barnen, och vill gärna hjälpa oss på alla möjliga sätt.
Under vår tid här åkte vi på resans största äventyr, när vi spenderade tre dagar på en så kallad ’island camping’. Med vår egen besättning i form av en kapten och en styrman och vår egen båt, åkte vi runt mellan olika snorklingsställen, öar, byar och stränder i två hela dagar. Framåt eftermiddagen kom vi fram till ön där vi skulle sova, och där besättningen har slagit upp vårt tält, bäddat till oss och lagat mat. Vi sov i två tält på stranden, med bara ljudet av vågorna som bröt tystnaden. Första natten sov vi på en strand där en lokal familj bodde för att ta hand om området och välkomna besökare. Det var ett otroligt gulligt par med sju barn, och där de två yngsta pojkarna blev överlyckliga över vårt besök och lekte varenda vaken minut med våra barn. De lärde våra barn att svinga sig i träd, klättra, fånga krabbor och kasta kokosnötter. Här är naturen barnens lekplats, långt från skärmar och köpta leksaker. Vi kände oss nästan som om vi flyttade hem till den stora familjen för ett dygn, och det var ett sorgligt farväl till familjen som stod och vinkade av oss när vi dagen efter tuffade iväg i vår båt, efter att ha gett några högt älskade färgpennor till de minsta barnen.
Under de här dagarna besökte vi även ett mangroveområde, där en liten by med kanske tio hus låg. Här blev vi otroligt fint bemötta av byns invånare, som alla ville prata med oss, spela boll med barnen och visa upp byns kyrka. Byns pastor kom och bjöd in oss till det stundande nyårsfirande i kyrkan, och som tack för det fina bemötandet gav min man sin kikare till pastorn, och han blev nästan rörd till tårar för presenten. Han hade aldrig använt en kikare förr och vi alla skrattade gott när han skulle förstå hur man använde den och vilket håll man skulle hålla den på. Det här korta lilla besöket gav oss verkligen ett fint och bestående minne, och visade återigen hur otroligt välkomnande och varma människor alla filippiner är.
Den sista morgonen packade vi ihop våra saker tidigt och åkte tillbaka till Port Barton igen. Det var en minst sagt primitiv camping vi hade varit på, och att få luftkonditionering, en dusch, rena och torra kläder och en säng var väldigt skönt för oss allihop. Vi sov gott och länge hemma på hotellet den natten. Barnen var så duktiga hela tiden, och vi var verkligen imponerade över hur lätt de tog sig an tältning, enkel mat, sand överallt, myggbett, varma nätter och diverse insekter som fanns runtom oss.
Hotell: Summer Homes och öcamping
Är du nyfiken på mer Filippinerna-inspiration? Läs fortsättningen på Elins öluff här, som går till El Nido, Boracay, Bantayan, samt Loboc River och Anda på Bohol.
Vill du också öluffa på Filippinerna – som backpacker, på egen hand eller tillsammans med familjen? Se alla våra reseförslag här och få inspiration till din resa.
