Förväntansfulla och med resfeber över att äntligen få lära känna USA var min pojkvän och jag redo att kasta oss i armarna på ’The Land of Opportunities’. Det var vår första resa till USA och den här gången valde vi att fokusera på det sydvästra hörnet.
En färgstark start på resan...
Vi började festligt med en dag i casinonas huvudstad, Las Vegas – och flyttade in i hjärtat av The Strip. Vi kände oss inte hemma i en stad som Las Vegas, men jag tror att det är omöjligt att inte dras till och bli fascinerad av det flammande havet av neonljus i en mörk och kall ökenstat där allt är stort, allt är möjligt och allt är lånat. Männen som seglar besökare i gondoler in i Venedigs kanaler i shoppingcentret under ett av de stora hotellen har minst sagt fullt upp. Eiffeltornet och Triumfbågen står majestätiskt som ett lysande blickfång mitt på Las Vegas Boulevard och i varje gatuhörn står Elvis och Spiderman redo att föreviga ögonblicket på kamera. När vi lade oss på kudden på kvällen tog det en stund att stänga av dollartecken, neonfärger och klingande spelautomater, och det stod i skarp kontrast till vad som väntade de kommande dagarna.
Iväg på road trip - med kurs mot Grand Canyon!
Med känslan av att vi smög oss ut genom bakdörren i Las Vegas vände vi oss nu mot Arizona och Utah – för nu skulle vi på road trip! Ingenting är litet i USA, inte heller vår toppfina husbil från El Monte. Med vårt hem på ryggen, ett fyllt kylskåp och Bruce Springsteen i högtalarna drog vi direkt ut på den sjufiliga motorvägen med riktning mot Grand Canyon.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Grand Canyon, och även om jag trodde att jag visste vad jag var på väg att uppleva så var jag ändå fullständigt överväldigad och tappade faktiskt andan ett ögonblick. Oj, vad stort det är, ofattbart vackert och faktiskt inte möjligt för ögat att ta in! Grand Canyon låg där precis framför oss, fascinerande på så många sätt och ändå så ofattbart. Solen stod högt från en molnfri himmel när vi vandrade längs Rim Trail i riktning mot Mather Point för att uppleva solnedgången över en av världens djupaste raviner.
Ovetande om att vi hade ytterligare tre otroliga upplevelser framför oss, i form av Bryce Canyon, Zion National Park och Yosemite National Park – och som faktiskt alla tre visade sig slå Grand Canyon – drog vi tidigt på morgonen från Mather Point Campground till ljudet av, vad som kändes som en perfekt avskedsceremoni, från två brölande älgar som hade infunnit sig precis utanför dörren på vår husbil.
På äventyr till flera av västra USA:s största naturskatter
Med GPS:en inställd mot Bryce Canyon gjorde vi ett snabbt stopp i Page för att se Antelope Canyon och Horseshoe Bend. Trots en dundrande höjdskräck kom jag nästan ända ut på kanten för att få en titt ner i den djupa bågen som Coloradofloden har grävt ut under tusentals år.
Med pannan tryckt mot rutan på husbilen körde vi först in i Red Canyon, en liten men mycket vacker försmak på vad som väntade oss i Bryce Canyon. Vi var båda mycket spända på att se de karakteristiska och förtrollande, rödaktiga klipptornen, de så kallade ’hoodoos’, som sträcker sig mot himlen i hela parken.
Vid Bryce Point stod jag på kanten av ravinen en tidig, stilla och molnfri morgon. Solen hade just gått upp och luften var alldeles frisk och kall. På 2 438 meters höjd betraktade vi den naturskapta amfiteatern och det imponerande klipplandskapet som under dagen skiftar färg från gult till orange och korallrött. I Bryce Canyon är det som om de många hoodoos står och kallar på dig. Nästan med en känsla av ödmjukhet och respekt gav vi oss ut på en kombination av Pee-ka-Boo Loop Trail och Navajo Loop Trail som jag tror är en av de bästa dagsvandringarna i Bryce Canyon, kanske i hela Utah. Stigen såg till att på ett utmärkt sätt leda oss bort från folkmassorna och det var som om vi vandrade in i en annan värld där vi bland små, slingrande och kuperade stigar nästan dansade mellan de många höga hoodoos.
Jag var överförtjust i Bryce Canyon och var faktiskt säker på att det skulle bli min favoritpark, men sedan kom Zion National Park.
Zion National Park - var jag inte religiös innan var det nästan så att jag blev det!
Med gott humör och med musiken på högsta volym körde vi längs Highway 9 mot den östra ingången till Zion National Park. För att komma in i parken måste man passera den nästan 2 km långa tunneln som på håret är bred nog för en husbil. Ledd av de trevliga parkvakterna fällde vi in sidospeglarna och körde in i mörkret. Synen som mötte oss på andra sidan hade vi aldrig kunnat förbereda oss på. Genast förstod vi varför platsen kallas Zion, som på mormonska betyder ’himlen’, för hit skulle jag gärna vilja komma när jag en dag får vingar.
Zion är ofattbart vackert, och var jag inte religiös innan var det nästan så att jag blev det här. Parken reser sig på var sida om Virgin River som slingrar sig djupt in i dalen och slutar vid The Narrows, som på det smalaste stället bara är omkring 6-10 meter. Från första ögonblicket var vi överens om att detta skulle bli magiskt, kanske av den enkla anledningen att Zion National Park till skillnad från de andra två upplevs från foten av de enorma klippformationerna – och vill du ha en bra utsikt så måste du förtjäna den.
Vi hade ett tydligt mål – vi skulle upp! Vi hade Scouts Lookout i sikte och efter en överblick på vatten- och snacksförrådet tog vi shuttlebussen till The Grotto där Scouts Lookout trail börjar. Här måste du vara redo från start, för du får inte många meter i benen innan stigen ganska hänsynslöst börjar slingra sig uppför en obehagligt varm och brant sluttning. Som en liten gåva halvvägs uppför klippan svänger stigen runt hörnet och försvinner in i den skuggiga Refrigerator Canyon, innan du åter står något förtvivlad och tittar upp mot de berömda och beryktade Walters Wiggles hårnålskurvor. 21 nästan orimligt branta kurvor måste passeras innan du når Scouts Lookout och den ojämförbara utsikten över Zion National Park. Om vi inte redan var andfådda så tappade vi 100% andan vid den underbara synen. Jag kände mig som om jag kommit till himlen när vi satt där i solen på toppen av klippan och njöt av utsikten över parken, och nyfiket följde de ivriga vandrarna med tillstånd att fortsätta ut på Angel’s Landing – som definitivt inte var en plats för mig med galopperande höjdskräck!
Vi var rörande överens om att Zion National Park var favoriten – det fanns helt enkelt ingenting som kunde slå den – men ändå fick den konkurrens, när Yosemite National Park väntade som nästa stopp.
Yosemite gav Zion konkurrens
Vi bytte vår härliga husbil mot en bil och körde från Highway 1 mot Yosemite National Park. Höga av förväntningar körde vi något slumpmässigt först till Tunnel View, en utsiktspunkt som nästan provocerande gjorde att vi tappade fattningen totalt, och där stod vi helt mållösa och bara stirrade ut över de gigantiska klippbergen, brusande vattenfall, vackra ängar, spegelblanka bergsjöar och enorma Sequoiaträd.
Vi körde ner mitt i den gröna oasen, Yosemite Valley, och fick nycklarna till vårt lilla charmiga tält i Curry Village, som utgör en perfekt och autentisk inramning för en vistelse i parken. Från trappan in till tältet kunde vi med nacken bakåtböjd sitta och titta rakt upp på Half Dome, en av de mest kända platserna i Yosemite National Park – och med två stora, smöriga leenden kom vi överens om att här bodde vi fullständigt fantastiskt.
Vi vandrade till Vernal Falls och Mirror Lake, men vi hade faktiskt inte bråttom att gå varken långt eller högt i Yosemite National Park. Vi använde istället tiden till att hitta små obefolkade, lugna ’fickor’ med bra utsikter och försökte bara vara närvarande.
Vi avslutade vårt amerikanska nationalparksäventyr med att köra tvärs genom Yosemite National Park längs Tioga Pass och resan beskrivs nog bäst med att vi nästan inte sa ett ord till varandra under hela resan – vi njöt bara av utsikten till fullo och hoppades att den aldrig skulle ta slut!
Drömmer du också om att uppleva USA? Då kan du låta dig inspireras till resan här!
En färgstark start på resan...
Vi började festligt med en dag i casinonas huvudstad, Las Vegas – och flyttade in i hjärtat av The Strip. Vi kände oss inte hemma i en stad som Las Vegas, men jag tror att det är omöjligt att inte dras till och bli fascinerad av det flammande havet av neonljus i en mörk och kall ökenstat där allt är stort, allt är möjligt och allt är lånat. Männen som seglar besökare i gondoler in i Venedigs kanaler i shoppingcentret under ett av de stora hotellen har minst sagt fullt upp. Eiffeltornet och Triumfbågen står majestätiskt som ett lysande blickfång mitt på Las Vegas Boulevard och i varje gatuhörn står Elvis och Spiderman redo att föreviga ögonblicket på kamera. När vi lade oss på kudden på kvällen tog det en stund att stänga av dollartecken, neonfärger och klingande spelautomater, och det stod i skarp kontrast till vad som väntade de kommande dagarna.
Iväg på road trip - med kurs mot Grand Canyon!
Med känslan av att vi smög oss ut genom bakdörren i Las Vegas vände vi oss nu mot Arizona och Utah – för nu skulle vi på road trip! Ingenting är litet i USA, inte heller vår toppfina husbil från El Monte. Med vårt hem på ryggen, ett fyllt kylskåp och Bruce Springsteen i högtalarna drog vi direkt ut på den sjufiliga motorvägen med riktning mot Grand Canyon.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Grand Canyon, och även om jag trodde att jag visste vad jag var på väg att uppleva så var jag ändå fullständigt överväldigad och tappade faktiskt andan ett ögonblick. Oj, vad stort det är, ofattbart vackert och faktiskt inte möjligt för ögat att ta in! Grand Canyon låg där precis framför oss, fascinerande på så många sätt och ändå så ofattbart. Solen stod högt från en molnfri himmel när vi vandrade längs Rim Trail i riktning mot Mather Point för att uppleva solnedgången över en av världens djupaste raviner.
Ovetande om att vi hade ytterligare tre otroliga upplevelser framför oss, i form av Bryce Canyon, Zion National Park och Yosemite National Park – och som faktiskt alla tre visade sig slå Grand Canyon – drog vi tidigt på morgonen från Mather Point Campground till ljudet av, vad som kändes som en perfekt avskedsceremoni, från två brölande älgar som hade infunnit sig precis utanför dörren på vår husbil.
På äventyr till flera av västra USA:s största naturskatter
Med GPS:en inställd mot Bryce Canyon gjorde vi ett snabbt stopp i Page för att se Antelope Canyon och Horseshoe Bend. Trots en dundrande höjdskräck kom jag nästan ända ut på kanten för att få en titt ner i den djupa bågen som Coloradofloden har grävt ut under tusentals år.
Med pannan tryckt mot rutan på husbilen körde vi först in i Red Canyon, en liten men mycket vacker försmak på vad som väntade oss i Bryce Canyon. Vi var båda mycket spända på att se de karakteristiska och förtrollande, rödaktiga klipptornen, de så kallade ’hoodoos’, som sträcker sig mot himlen i hela parken.
Vid Bryce Point stod jag på kanten av ravinen en tidig, stilla och molnfri morgon. Solen hade just gått upp och luften var alldeles frisk och kall. På 2 438 meters höjd betraktade vi den naturskapta amfiteatern och det imponerande klipplandskapet som under dagen skiftar färg från gult till orange och korallrött. I Bryce Canyon är det som om de många hoodoos står och kallar på dig. Nästan med en känsla av ödmjukhet och respekt gav vi oss ut på en kombination av Pee-ka-Boo Loop Trail och Navajo Loop Trail som jag tror är en av de bästa dagsvandringarna i Bryce Canyon, kanske i hela Utah. Stigen såg till att på ett utmärkt sätt leda oss bort från folkmassorna och det var som om vi vandrade in i en annan värld där vi bland små, slingrande och kuperade stigar nästan dansade mellan de många höga hoodoos.
Jag var överförtjust i Bryce Canyon och var faktiskt säker på att det skulle bli min favoritpark, men sedan kom Zion National Park.
Zion National Park - var jag inte religiös innan var det nästan så att jag blev det!
Med gott humör och med musiken på högsta volym körde vi längs Highway 9 mot den östra ingången till Zion National Park. För att komma in i parken måste man passera den nästan 2 km långa tunneln som på håret är bred nog för en husbil. Ledd av de trevliga parkvakterna fällde vi in sidospeglarna och körde in i mörkret. Synen som mötte oss på andra sidan hade vi aldrig kunnat förbereda oss på. Genast förstod vi varför platsen kallas Zion, som på mormonska betyder ’himlen’, för hit skulle jag gärna vilja komma när jag en dag får vingar.
Zion är ofattbart vackert, och var jag inte religiös innan var det nästan så att jag blev det här. Parken reser sig på var sida om Virgin River som slingrar sig djupt in i dalen och slutar vid The Narrows, som på det smalaste stället bara är omkring 6-10 meter. Från första ögonblicket var vi överens om att detta skulle bli magiskt, kanske av den enkla anledningen att Zion National Park till skillnad från de andra två upplevs från foten av de enorma klippformationerna – och vill du ha en bra utsikt så måste du förtjäna den.
Vi hade ett tydligt mål – vi skulle upp! Vi hade Scouts Lookout i sikte och efter en överblick på vatten- och snacksförrådet tog vi shuttlebussen till The Grotto där Scouts Lookout trail börjar. Här måste du vara redo från start, för du får inte många meter i benen innan stigen ganska hänsynslöst börjar slingra sig uppför en obehagligt varm och brant sluttning. Som en liten gåva halvvägs uppför klippan svänger stigen runt hörnet och försvinner in i den skuggiga Refrigerator Canyon, innan du åter står något förtvivlad och tittar upp mot de berömda och beryktade Walters Wiggles hårnålskurvor. 21 nästan orimligt branta kurvor måste passeras innan du når Scouts Lookout och den ojämförbara utsikten över Zion National Park. Om vi inte redan var andfådda så tappade vi 100% andan vid den underbara synen. Jag kände mig som om jag kommit till himlen när vi satt där i solen på toppen av klippan och njöt av utsikten över parken, och nyfiket följde de ivriga vandrarna med tillstånd att fortsätta ut på Angel’s Landing – som definitivt inte var en plats för mig med galopperande höjdskräck!
Vi var rörande överens om att Zion National Park var favoriten – det fanns helt enkelt ingenting som kunde slå den – men ändå fick den konkurrens, när Yosemite National Park väntade som nästa stopp.
Yosemite gav Zion konkurrens
Vi bytte vår härliga husbil mot en bil och körde från Highway 1 mot Yosemite National Park. Höga av förväntningar körde vi något slumpmässigt först till Tunnel View, en utsiktspunkt som nästan provocerande gjorde att vi tappade fattningen totalt, och där stod vi helt mållösa och bara stirrade ut över de gigantiska klippbergen, brusande vattenfall, vackra ängar, spegelblanka bergsjöar och enorma Sequoiaträd.
Vi körde ner mitt i den gröna oasen, Yosemite Valley, och fick nycklarna till vårt lilla charmiga tält i Curry Village, som utgör en perfekt och autentisk inramning för en vistelse i parken. Från trappan in till tältet kunde vi med nacken bakåtböjd sitta och titta rakt upp på Half Dome, en av de mest kända platserna i Yosemite National Park – och med två stora, smöriga leenden kom vi överens om att här bodde vi fullständigt fantastiskt.
Vi vandrade till Vernal Falls och Mirror Lake, men vi hade faktiskt inte bråttom att gå varken långt eller högt i Yosemite National Park. Vi använde istället tiden till att hitta små obefolkade, lugna ’fickor’ med bra utsikter och försökte bara vara närvarande.
Vi avslutade vårt amerikanska nationalparksäventyr med att köra tvärs genom Yosemite National Park längs Tioga Pass och resan beskrivs nog bäst med att vi nästan inte sa ett ord till varandra under hela resan – vi njöt bara av utsikten till fullo och hoppades att den aldrig skulle ta slut!
Drömmer du också om att uppleva USA? Då kan du låta dig inspireras till resan här!
